fourmonthstowedding.blogg.se

 Tänker börja med att be om ursäkt om dagens inlägg inte är så munter som mina inlägg brukar vara. Ibland så behöver man skriva av sig om annat än roligheter också.

 Ju närmare bröllopet vi kommer, desto tydligare blir det för mig att min far inte kommer att närvara på vår stora dag.  Har nog inte skrivit detta förut men ni som känner mig vet att jag förlorade min underbara pappa för ett halvår sedan. Tiden har på något sätt stått still fastän det har gått så fort. Alla som någon gång har haft med sorg att göra vet att det är sekunder i varje minut (mer eller mindre intensivt) då man känner ett hugg i hjärtat,  då man vet att något är fel. Den känslan vaknar jag med varje dag! Även om ingenting utåt sett på mig visar tecken på vad som pågår i själen och i hjärtat. Har läst på en himla massa om sorg och sorg bearbetning, så mycket att jag till och med har börjat få reklam på min Facebook sida om seminarier kring sorg. Det som verkar var den röda tråden i allas budskap är att ”man kommer aldrig över sorgen, man lär sig att leva med den”. Jag måste hålla med. Sorgen avtar inte i styrka, den hugger till lika intensivt och får en att tappa andan varje gång, men jag har lärt mina tankar att inte ”gå dit”.

Igår kunde jag inte låta bli, tankarna gick dit. Jag tänkte på hur jag inte skrattar mig till tårar varje dag på väg till jobbet (samtal med pappa varje morgon 8.10-8.20, som alltid slutade med att vi båda skrattade så mycket att vi fick ont i magen), hur jag inte har någon att ringa varje gång jag hör en bra låt på radion, eller ett roligt skämt. Tänkte på hur vi tillsammans kunde läsa varandras blickar, hur tystnaden alltid kunde fylla ett helt rum med konversation bara genom att vi tittade på varandra. Tänkte på alla stunder då vi spontant gjorde om en vanlig kväll till våran tid, tiden då allt stod stilla och det enda som fanns var vår musik och våra leenden. Jag tänkte på hur många melodier som jag kunde, just på grund av att han hade sjungit på de åt mig när jag växte upp. Hur han alltid delade med sig av allting han åt på, hur han var bäst på att ta en vanlig gurka, strö på lite lime och salt o peppar och få det att smaka fantastiskt. Tänkte också på hur han alltid stöttade mig, respekterade min åsikt, väntade alltid på att jag skulle utrycka mig i diskussioner, alltid knackade på min dörr (redan när jag var barn vid 10 års åldern) innan han skulle komma in och aldrig hade fötterna på bordet när vi satt tillsammans.

 

Min far lärde oss respekt, kärlek, styrka, kommunikation och glädje. Framförallt lärde han oss att ta vara på varje dag, att se till att inte såra någon och att inte vara långsynt. Är dig för evigt tacksam pappa, härifrån till evigheten <3

Det som ändå får mig att kunna le och gå vidare är känslan av att han är konstant närvarande. Igår till exempel, när jag hade varit och hälsat på på Skogskyrkogården och varit så ledsen över att han inte kunde vara med på bröllopet, så spelade radion ”Careless Whispers” direkt när jag startade bilen. Det var ju vår låt och allting bara påminner om honom. Alla som är borta lever vidare via oss, det är jag helt säker på. Lika säker som jag är att jag kommer att känna hans närvaro och höra honom sjunga för Daniel (Daniel San dooset daram man) precis som han gjorde när han var här. Avslutar med denna dikt som jag verkligen älskar. Den är med i slutscenen av filmen ”I hennes skor” och berör mig lika mycket varje gång:

 

i carry your heart with me (i carry it in
my heart) i am never without it (anywhere
i go you go, my dear; and whatever is done
by only me is your doing, my darling)

i fear no fate (for you are my fate, my sweet) i want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it’s you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that’s keeping the stars apart

i carry your heart (i carry it in my heart)

Lovar att skriva som vanligt imorgon, idag behövde jag skriva av mig och hedra min pappa.